De som känner mig vet att jag kan vara väldigt envis om jag har bestämt mig för något. Igår fick Käre sambon verkligen lida för min envishet.
Det började som en helt vanlig söndagspromenad, med medhavd spark.
Vi njöt av vädret......
...och övade oss på att använda vår nya kamera....
Vårt mål var stranden....
...där det för övrigt finns en grillplats ämnad för allmänheten. Om ni bor i Vasa trakten kan jag verkligen rekommendera denna grillplast en solig vinterdag!
Vi begav oss ut på isen.
Njöt av utsikten och fotade MASSOR!
Jag återupplevde gamla minnen då jag visade de sommarstugor som jag och mina kompisar höll till i , i ungdomen.
Snöskotrarna svischade förbi oss, och vi (läs:jag) planerade att ta en annan väg hem än den vi hade kommit. Vi skulle nämligen gå tillbaka till byn på en å som leder upp till byn.
Här visste vi ännu inte vad som komma skulle.
Föret på isen blev helt plötsligt ohållbart! Det gick inte att gå på isen pga allt vatten, och det gick inte att gå i snön på sidan av isen. Där var snön så djup att man sjönk ner till midjan....
...som sagt, ohållbart....
Resten av "vägen" var vi tvugna att ta oss fram på åkrarna. För varje steg vi tog sjönk vi ner till midjan. Dessutom hade vi sparken som vi turades om att bära på.
Solen började gå ner och klockan började bli mycket....
Käre sambons krafter började ta slut sa han.
Det visade sig att den väg jag hade planerat att vi skulle ta, gick inte att gå = inga skoterspår att gå på, vilket innebar att vi skulle vara tvugna att gå ännu över en halv kilometer i snö till midjan.
Vi valde att gå på de skoterspår som fanns, även om det innebar att vi hamnade i grannbyn.
Över 3 timmar senare var det en mycket trött dotter som ringde sin far och begärde skjuts hem från grannbyn.
"- Hur har ni hamnat dit?" var det första han frågade.
" - Lång historia" sa jag och kände på mina kalla våta fötter. De var kvar.
Pappa körde hem oss till sig och bjöd på microhamburgare.
Det var de godaste hamburgare jag någonsin smakat!
Så vad lärde vi oss då av denna strapats?
-Inget...
.....men vi fick en historia vi kan skratta gott åt om nåt år....
10 kommentarer:
Nej så jobbigt, men otroligt roligt att föreställ sig hur ni såg ut;D
Du har nog en snäll sambo som går med på såna grejer, D har nog lärt sig att int lyssn allt fö myki på sin kära flickvän han.. ;)
Skam den som ger sig.... fina bilder ;) Ha ha!!!
Ulrika: K borde ju ha lärt sig vid det här laget, men icke :)
Helene: Tack! Det är jätteroligt med nya kameran :)
vilket äventyr det blev! jag hade nog satt mig ner i snön och gråtit, och ringt räddningshelikoptern, fast den är ju inte här längre :(
Hej! Tack för din kommentar, roligt att du läser bloggen! :) Nu fick också jag en ny blogg att läsa! Fina, härliga utebilder, verkar som att vi också idag får njuta av fina vädret!
Ha det bra,
Sonja
alegni: jag satte mig nog ner några gånger och hade nära till tårarna :)
Sonja: Vad trevligt att du tittade in! :)
En blogg om pyssel, loppis- och auktionsfynd och inredning OCH misslyckade utfärder till bolot?! :D
vad man lär sig? nå som man sa förr i tidin... "Den som ån till tölby går, hittar sig ofta i grannbyn med blöta tår"
Conny: Du e no fö roli :D
HIHI =D. Kan riktigt tänka mig orden och minerna som kom från en viss K. Å d att de aldrig lär sig (tack och lov :p), skulle P komma med så skulle det vara glömt om en vecka igen. Vilket betyder att han (de) gladeligen kommer med på nästa "äventyr". Eller hur?! =)
Annika: Det verkar gå i släkten att de glömmer lätt :) Och det är ju bra för oss två :)
Skicka en kommentar